Efter kritik av hur föreningen Heimdal hanterat sin historia vad gäller samröret med nazistiska idéer under 1930-talet, har föreningen nu bestämt sig för att marginellt ändra sin arkivpolicy. Numera ska förutom forskare även doktorander och masterstudenter få tillgång till arkivet, men först efter att Heimdal godkänt deras ansökan.

Att Heimdal under 1930-talet var kraftigt influerat av nazistiska idéer råder det inga tvivel om, trots att Christopher Lagerqvist och Henrik Lindberg försöker blanda bort korten på debattsidan 5 maj. Icke desto mindre är det en viktig princip att Heimdals historia inte definierar Heimdal i dag.
Det rimliga vore därför att föreningen på riktigt gör upp med de problematiska inslagen i sin historia, utan att det skulle kasta någon skugga över föreningens verksamhet i dag. Tvärtom skulle en mer ärlig uppgörelse skapa respekt.

Ett viktigt led i detta vore att öppna Heimdals arkiv helt och hållet. När föreningens styrelse nu har valt att inte göra det sänder det tydliga signaler om att man fortfarande vill dölja något. Motiveringen till den restriktiva policyn är att man är rädd för att bli felciterad, vilket enbart kan betraktas som ett smått löjligt svepskäl. Felciterade källor är lätta att kontrollera om de är öppna för alla, däremot inte om de som nu bara är tillgängliga för några få.
Som inspiration kan jag rekommendera Heimdals styrelse att besöka Laboremus arkiv, som är helt öppet för precis vem som helst. Ett system som fungerar utmärkt, eftersom Laboremus inte har något att dölja.